Välfärdssystemets brister är inte alltid pengar utan människorna som jobbar i den

Ibland skriver jag om mitt jobb men brukar inte vräka ur mig hur som helst. Ofta delar jag de fina stunderna, glädjen jag känner i mänskliga möten. Ibland trötthet och frustration. Jag har ett jobb som jag är väldigt stolt över. Jag jobbar med hemlösa. Hemlösa kvinnor. Några bland de lägst sedda i samhället. Tjejer och kvinnor som lever i fattigdom och misär. Som vi försöker ge mänsklig värme och omvårdnad. Starka tuffa coola tjejer och kvinnor. Men nu får det fan vara nog. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte se mer lidande. Det senaste året har jag sett våldtagna kvinnor. Misshandlade kvinnor men också misshandlande kvinnor. Tjejer som skär upp sina handleder och armar för att hantera sin inre smärta. Tjejer som kommer med bärkassar med läkemedel mot ångest och psykiskt lidande. Överdoser. Självmordsförsök. Gråt. Skräck. Förakt.Glädje. Lycka. Kärlek. Allt det klarar jag men att sjukvården och samhället sviker dessa kvinnor klarar jag inte mer. Utredningar om våld läggs ner av åklagaren. Döende människor får inte hjälp av sjukvården förrän det nästan är för sent. Tjejer med borderline är ibland svartlistade inom akupsykiatrin. Bollas runt mellan mottagningar och läkare som inte vill ta ansvar.Vuxna barn som aldrig blivit sedda blir än mer osynliggjorda. Den smärta och frustration som vi som jobbar med dessa kvinnor känner är ingenting gentemot den situation kvinnorna lever i. Jag är så vansinnigt arg, less och besviken på vårt välfärdssystem som inte längre har utrymme för dessa människor för att ekonomiska värden har blivit viktigare och styr mer än människors behov. Ville bara få det sagt, jag har fått nog men inte gett upp. — feeling angry.
Annika
Andra bloggar om: Välfärd System Skatt Pengar Borderline Läkare Akut sjukvård Kvinnor Makt Feminism Våldtagen Vård Handleder Läkemedel Smärta Självmord Samhället Lidande Känslor Medicin